Semiotisk analys av Sergels Torg
Kortfattat har artikeln uppvisat att arkitekterna vid skapandet av Sergels Torg hade en fastlagd struktur att utgå ifrån samt många praktiska och funktionella faktorer att ta i beaktande. De fick även kompromissa gällande materialvalen pga. ekonomiska skäl. Arkitekterna på kontoret som arbetade med Cityregleringen hade modernism och funktionalism som ideal, både som stil och ideologi. Man ville gestalta det nya demokratiska och öppna samhället, både stil- och funktionsmässigt, och då avlägsna formgivningen från äldre tiders ideal, stilar och symbolspråk.
Det som först fångar uppmärksamheten på Sergels Torg är antingen glasobelisken om man kommer från den östra sidan eller triangelmönstret på det nedsänkta torget om man kommer från väst (bild 4). De byggnadselement som är något större än andra och sticker ut, dess diskreta element, är glasobelisken, men främst torgets, Plattans, stora yta. Trafiken har även den en stor del av arrangemanget och är det som avskiljer enheterna i mer separerade delar. Utöver de element som ingår i själva torgbildningen är området omgärdat av höga hus. De distinkta spåren, de rumsliga dikotomierna, som uppvisas är tudelade. Exempelvis är ytan vid nedre torget öppen och ljus, medan utrymmena under arkaden tolkas som mer stängda, och under dagtid är det där mörkt och mindre upplyst. Sammantaget ger detta en öppen yta i marknivå med framträdande element och omgiven av högre bebyggelse, plus en serie kontrasterande beståndsdelar, vilket ger en lite splittrad gestaltning.
Bild 4. Sergels Torg, med demonstration på Plattan. Foto: författaren
Till sin volym är själva Sergels Torg ganska spartansk, det är luftigt och öppet. Området ger ett markbundet intryck, det är inga stora byggnadsvolymer som höjer sig, utan fokus ligger vid eller under marknivån.
Torget omges vid sidan av gatorna, förutom Kulturhuset, av handels- och kontorshus som skapar dess rumsbildande element, dock uttrycker torget inte ett helt slutet gaturum. Detta beror på att vi på den nordöstra delen av torget finner det femte av de höga Hötorgshusen placerad en bit in från gatan med ett flertal bänkrader placerade framför. Detta gör att blicken vandrar iväg mot Sveavägens öppning, då det inte blir något hörn som avslutar rummet. Även att de tre huvudgatorna, Klarabergsgatan, Sveavägen och Hamngatan, som sagt är flerfiliga och detta skapar öppningar i stadsrummet, som ett slags ”fönster”, där rumsbildningen avbryts. Nämnas bör också att viadukten för Malmskillnadsgatan över Hamngatan bryter av vyn och även obelisken när man skådar österut.
Det första man noterar vid en närmare studie är att Plattan inte platt. Dels är den lutar en aning inåt mot mitten för vattenavrinning, dels lutar den lite uppåt från entrén till T-centralen upp mot arkaden. Det sistnämnda kan inge känslan och konnotera något av ett motstånd vid användning av torget.
Torganläggningen har främst en svart-vit-grå färgskala, även om butiker och andra omkringliggande lokaler har annan färgsättning. Inga av anläggningens element är mer färgsatta, även om triangelmönstrets svart-vita grafiska och stringenta utformning är effektfull. Det element som visar mer relief än övriga är glasobelisken i fontänens mitt. Det material som främst använts är obehandlad, rå betong, med vissa mindre accenter i andra material. Exempelvis är pelarna på nedre planet vid arkaden beklädda i med svarta avlånga kakelplattor på höjden, dessa är numera slitna och matta i färgen. Räckena vid öppningen ned mot torget är krönta med lackerat trä. Den omkring 20 steg höga, monumentala trappan mot Drottninggatan är i granit och har breda steg att sitta på. Likaså består den nya, östra trappan ner till Plattan av granit.
Det nedre torget är utsmyckat med ett grafiskt svart-vitt triangelmönster, som har en rytm likt staccato och som konnoterar och manar till rörelse, eller kanske hets. Triangelmönstret har även snedställda linjer i båda riktningarna; de ligger inte i linje mot t ex trappan eller Kulturhuset. Även detta ger ett något oroligt uttryck. Utöver detta kan man, helt utifrån person, antingen konnotera mönstret vid något aggressivt, som såg- eller hajtänder, eller som något glatt och poppigt. Vidare noterade jag en optisk effekt jag inte varit medveten om innan. Om man studerar de svart-vita trianglarna från det övre planet och samtidigt rör sig, så sker en rörelse i trianglarna – från att vara rätvinkliga åt ett håll, till att anta pyramidform, för att sedan bli rätvinkliga åt andra hållet. Dessutom bildas triangelformade fält bestående av större kluster av svarta och vita trianglar, som vid rörelse även de ändrar form.
Kulturhusets mörka glasväggar står i nästan direkt anslutning till torgets södra del och uttrycket är att huset står väldigt nära inpå, likt en skymmande mur. Torget som helhet upplevs som icke-centrerat, då fontänen med glasobelisken står i anläggningens östra del, och det nedsänkta torget i dess västra del. Fontänen är dessutom placerad några meter norrut i jämförelse med torgdelen. Denna asymmetri kan kännas ovanlig då det klassiska torget oftast varit centrerat och denna formation då upplevs obalanserad, kanske till och med osammanhängande. Ett annat oregelbundet formspråk är att betongdäckets böjda kurva ovanför Plattan inte har en fortsättning, utan avlutas mot Kulturhusets sida lite abrupt. Om man kopplar samman den avrundade formen på betongdäcket med de osymmetriska delarna av mönstret på Plattan ger detta ett avvikande utseende från mer traditionella, centrerade torg.
Inga kommentarer ännu.