Sid 2
Sergels Torg i Cityregleringen
Trafiken i Stockholms innerstad hade ökat markant allt sedan 1920-30-talen, och en väl fungerande trafikplats i city hade allra högsta prioritet för Stockholms stad med finansborgarrådet Hjalmar Mehr i spetsen för initiativet med den s.k. Cityregleringen. Behovet av en ny tunnelbanelinje som knöt samman de västra och södra tunnelbanorna genom city ansågs också ofrånkomligt och blev startskottet för den stora cityregleringen. Man lade fokus på att i området skapa ett riktigt, modernt city för Stockholm med Centralstationen som nav, med plats för kommers och kontor.
1945 hade arkitekten David Helldén anlitats till den nya stadsplanedirektören Sven Markelius specialkontor för området nedre Norrmalm. Markelius var en av den funktionalistiska arkitekturens förgrundsgestalter. De presenterar 1946 ett förslag med fem höghus vid Sveavägen, en bilfri Sergelgata bredvid dessa samt Sveaplatsen som en miniatyrpark med biltrafik runt om samt med en byggnad mot Drottninggatan, och året efter fanns förslag om att ytan mitt i torget sänks till en lägre nivå för gångtrafikanter. Man hade vid ett flertal tillfällen tankar om att anlägga trafiken under jord, med yta för gångtrafikanter ovan jord, men de förslagen föll på praktiska och estetiska nackdelar. Dels kunde man inte gräva tillräckligt djupa tunnlar för trafiken eftersom tunnelbanan låg ganska ytligt samt att viss trafik som bussar och taxi ändå behövde utrymme på markplanet, dels att tunnlar kräver nedfarter som inte ansågs estetiskt tilltalande.
Enligt 1952 års plan hade nu en fontän tillkommit i mittenpartiet av torget, som återigen ligger i en nivå. Man utvecklade planeringen vidare och 1957 lägger staden fram ett mer officiellt förslag av utformningen av torget, för vilken bl a f.d. stadsbyggnadsdirektör Torsten Westman svarat. Torget har nu två nivåer, den övre för biltrafik runt en cirkulationsplats med öppning i mitten, där planterade träd från den lägre nivån syns, samt den lägre nivån för gångtrafiken, som kommer från den nya utgången från T-centralen. Mot Drottninggatan är dock en byggnad fortfarande placerad. Efter förebild från den underjordiska Opernpassagen vid operan i Wien, där kontorets grupp gjorde ett studiebesök 1959, beslutar man sig för att placera en fontän i torgets mittparti, och därunder planeras en modern helglasad cafélokal, enligt förebildens exempel. Rulltrappor leder upp till markytan på ett flertal ställen. Man placerar även en stor och bred trappa upp mot Drottninggatan västerut som öppnar upp platsen, där de i tidigare förslag legat byggnader. Förslaget antogs 1960 (bild 1) och byggverksamheten startade. Man bytte också namn på Sveaplatsen till Sergels Torg, efter ett förslag från Evert Taube från en tidigare tävling om namnförslag.
Bild 1. Presentationsmodell av Sergels Torg, skala 1:50. Foto: Jörgen Kjaergaard
Funktionalism och modernism
Stadsplanerarna och arkitekterna som var involverade i cityomdaningen och bygget av Sergels Torg hade alla modernismen och funktionalismen som ideal, både ideologiskt och stilmässigt. Man hyllade den raka linjen, som sågs som en väg mot en ljus och hoppfull framtid. De s.k. rekordåren under högkonjunkturen vid det sena 60-talet gav en tidsanda där utvecklingsoptimism, standardstegring, urbanisering, expanderande bilism, demokrati och folkhemmets utbyggnad var ledorden, och som i hög grad påverkade utformningen. Det var nu ytterst få som protesterade mot någon av de förslag som lagts fram, förutom Skönhetsrådet som ville bevara några av den äldre bebyggelsens hus. De flesta var relativt överens om nödvändigheten av moderniseringen. Alternativet var att citys funktioner skulle spridas ut till andra stadsdelar. En större fråga hade också blivit bostadsbristen och hur man skulle lösa denna genom byggandet av miljonprogrammet. Man ville skapa ett nytt slags torg, i öppen och demokratisk anda. Man ansåg att äldre torgs funktion som kommunikationsplats inte längre var aktuell, när man nu hade telefoner och tidningar istället för att träffas på torg och utbyta nyheter. Westman förklarade:
Med modernismen kom en förändrad syn på torget, som då försvann som stadsrum. ”Inom arkitekturen, om man ska göra en jämförelse, så innebar funktionalismen – för oss om försökt tolka den i alla fall – att man undvek att göra rum”, enligt Torsten Westman, 1998. Då strävade man istället efter det oändliga rummet, med stora glasytor, borttagna väggar. Rummet blev en del av något större.
Inga kommentarer ännu.