Sergels Torg med omnejd är beläget i den mest centrala delen av Stockholm på nedre Norrmalm, har sedan uppförandet orsakat många åsikter bland allmänheten, både hos stockholmare och också hos svenskar i stort. Huvudarkitekt var David Helldén, som 1960 presenterade förslaget till hur ett torg vid korsningen Sveavägen och Hamngatan skulle kunna se ut. Torget var färdigställt hösten 1967, med vissa ändringar gällande materialval och utseende, men med det kända svartvita triangelmönstret på nedre delen av torget, skapat av medarbetaren Jörgen Kjaergaard.
Området utökades 1974 med Peter Celsings Kulturhuset på södra sidan och Edvin Öhrströms välkända glasskulptur Kristallvertikalaccent vid trafikplatsen i den östra delen av torget mitt i fontänen i mittpartiet, som i sin tur är skapad enligt den matematiska formen superellips.
Historien bakom torget
Området nedre Norrmalm i Stockholm har en lång historia bakom sig. Redan innan Birger Jarl grundlade Stockholm i mitten av 1200-talet fanns bebyggelse på Brunkebergsåsens västra sluttningar, vid nuvarande Sergels Torg. Bebyggelse, som t ex väderkvarnar och fiskerier, har allt sedan dess funnits, och ibland i orostider har byggnader där rivits ner. Under stormaktstiden växte staden utanför Stadsholmen (nuvarande Gamla Stan), och Norrmalm växte fram med främst trähusbebyggelse. Efter en brand 1640 tog man tillfället i akt för att lättare reglera bebyggelsen, och huvudgator som Drottninggatan och Regeringsgatan anlades. Likaså Sveavägen, som man diskuterade om den skulle hela vägen till slottet som en praktfull boulevard, men de idéerna lades på is. Efter ännu en brand 1751 ödelades i stort sett all trähusbebyggelse väster om Drottninggatan, och Klarakvarteren beslutades bli en stenstad.
Omkring 1860 försköts det kommersiella och administrativa centret mot Norrmalm från Stadsholmen (som då började kallas Gamla Stan). Butiker, hotell, caféer, nöjeslokaler, skolor och kyrkor byggdes bestående av relativt små hus vid smala gator. Stockholms tidningar placerade sig här; de hade behov av den nya Centralstationen, som tillkom 1872, för distribution. Under början av 1900-talet började dock områdena norr om nedre Norrmalm överta mer av en centrumkaraktär, med nyöppnade Kungsgatan, Sveavägen och Stureplan. Klarakvarteren förföll och förslummades allt mer, med inslag av fattigdom, prostitution och kriminalitet, men även många hantverkare och småbutiker fanns kvar i området som nu hade låga hyror, och var en levande stadsdel. Man inväntade vad som skulle ske med området.
Under årtiondena hade många förslag för stadsplaneringen i stadskärnan lagts fram, och förslagen stötte ofta på motstånd och protester bl a från handelskammaren, som inte trodde det gick att utöva handel om man lade ytan för gångtrafikanter under mark, samt även från Skönhetsrådet. Arkitekten Paul Hedqvists förslag från 1938 innehöll att Sveavägen enbart skulle gå till Klarabergsgatan, plus en väst-östlig Sveaplats – detta förslag mottogs dock utan större motsättningar och med ett positivt bemötande, och utifrån detta kunde det omfattande arbetet fortlöpa.
Kort om torg – historisk bakgrund
Torg har haft olika innebörd och funktioner under olika tider i historien. Exempelvis hade redan antikens agora plats för både handel, offentliga samlingar och en kommunikationsplats där man utbytte nyheter. Michail Bachtin har beskrivit torgen under medeltiden. Dessa hade en stadsplanering i form av ett rutnät som gav torget ett omslutet stadsrum och dess främsta funktion var för folkligt liv och handel. Handelsmännens reklamutrop blandades med det folkliga skrattet. Detta är några av de kommunikativa funktioner av torget som har levt kvar och blivit traditionella, men som samtidigt behöver en inbjudande miljö för att iscensättas.
Inga kommentarer ännu.